Minipyssel och Mående

Jag har på senaste tiden varit lite ur gängorna. Inte helt hundra liksom. Jag har inte varit direkt nedstämd eller haft halssnörpande ångest, men däremot så har jag burit på stress i bröstkorgen och hamnat lite ur balans. Jag blir lätt stressad, jag vet det. Ändå så är jag dålig på att tacka nej när jag känner att det börjar bli för mycket, eller dra ner på takten. Kanske är det "duktig-flicka-syndromet" som spökar, för jag klankar lätt ner på mig själv när jag känner mig svag. Klarar du verkligen inte mer, din klenis? Alla andra kan ju! Skärp dig, klistra på ett leende och kämpa tills du stupar, har alltid varit min approach.

Jag är bättre nu egentligen, efter att ha tillbringat en del tid på botten medan anorexian härjade i mitt huvud så har jag väl lärt mig att prioritera till viss del. Speciellt när det gäller utseendet. Jag har lärt mig att se igenom det och inte luras. Men ni anar inte hur lätt det är att falla ner i gamla tankespår...

Dessutom så är jag så otroligt rädd för att misslyckas, vilket gör att jag pressar mig själv ännu mer! Jag hade  tillexempel aldrig kunnat hålla tillbaka tårarna om jag fick F på ett prov... Jag hade inte klarat av nederlaget, även om det egentligen bara är rycka på axlarna och göra om det. Det hade tärt så himla mycket på mig inombords och hela min självkänsla hade varit förstörd i minst en vecka efter.. Så himla löjligt egentligen! Som om ens värde sitter i hur många rätt man får på ett prov?? Eller i hur hårt man jobbar? Hur perfekt en ser ut eller hur vackert ens hem är? Jag vet att det inte är så, men ändå så är det så jäkla svårt att applicera den lärdomen i riktiga livet! 

Jag trodde att jag var färdig med att arbeta med detta efter att ha segrat över anorexian. Men tji fick jag! Att vara "perfekt" är tydligen något jag fortfarande strävar efter trots att jag vet att det är ouppnåligt. Trots att jag tycker att det är onödigt..

Jag behöver lära mig att acceptera mig själv i all min underbara ofullständighet! Självförtroende handlar ju faktiskt inte om att tro att man är störst, bäst och vackrast, utan det handlar om att acceptera att man inte är det. Note to myself: perfektion är blott ett luftslott. Glöm aldrig det!

Emma Watson om Feminism



Min girlcrush är inte bara snygg utan hon är smart också! (Inte för att det var någon överraskning...) 
Här håller hon ett tal som innehåller ett flertal viktigheter om feminism. Alla de här åsikterna hon nämner delar jag med henne. Jag är tacksam över att hon vågar säga ifrån. Tacksam över att det finns kändisar som har vettiga åsikter och vågar stå för det. You go girl!

i ett iskallt Ikealand

 
 
Utanför dörrarna drar sommaren sin sista suck. Regndroppar faller och himlavalvet ohjälpligt täckt av grått. Hösten är alldeles runt hörnet och jag vet inte hur jag ska ta det. Att vara ett sommarbarn när mörkret faller och höstdepressionen börjar röra på sig innanför revbenen är svårt.

Jag vet inte hur jag ska klara av det.

Ännu finns det ju lite hopp... Dagarna har inte hunnit bli speciellt korta än och naturen kommer snart att brinna i klara färger. Än förknippar jag blöta dagar med mys och inte dödslängtan. Men tanken på att skuggorna och demonerna som gömmer sig i höstrusket snart är här nu, så nära att de nästan kan bita mig i fingrarna om jag sträcker ut handen, gör mig rädd. Helt jäkla vettskrämd!

Tre vita piller varje morgon. De ska hjälpa mig när bristen på ljus får mig att vilja ge upp. Det är vad läkarna har lovat. Jag sväljer ner dem tillsammans med stora klunkar vatten medans jag blundar och hoppas att den beska smaken de lämnar efter sig snart ska försvinna. En i taget, en efter en.

Snälla, låt denna höst bli mer uthärdlig än den förra..?