Minipyssel och Mående

Jag har på senaste tiden varit lite ur gängorna. Inte helt hundra liksom. Jag har inte varit direkt nedstämd eller haft halssnörpande ångest, men däremot så har jag burit på stress i bröstkorgen och hamnat lite ur balans. Jag blir lätt stressad, jag vet det. Ändå så är jag dålig på att tacka nej när jag känner att det börjar bli för mycket, eller dra ner på takten. Kanske är det "duktig-flicka-syndromet" som spökar, för jag klankar lätt ner på mig själv när jag känner mig svag. Klarar du verkligen inte mer, din klenis? Alla andra kan ju! Skärp dig, klistra på ett leende och kämpa tills du stupar, har alltid varit min approach.

Jag är bättre nu egentligen, efter att ha tillbringat en del tid på botten medan anorexian härjade i mitt huvud så har jag väl lärt mig att prioritera till viss del. Speciellt när det gäller utseendet. Jag har lärt mig att se igenom det och inte luras. Men ni anar inte hur lätt det är att falla ner i gamla tankespår...

Dessutom så är jag så otroligt rädd för att misslyckas, vilket gör att jag pressar mig själv ännu mer! Jag hade  tillexempel aldrig kunnat hålla tillbaka tårarna om jag fick F på ett prov... Jag hade inte klarat av nederlaget, även om det egentligen bara är rycka på axlarna och göra om det. Det hade tärt så himla mycket på mig inombords och hela min självkänsla hade varit förstörd i minst en vecka efter.. Så himla löjligt egentligen! Som om ens värde sitter i hur många rätt man får på ett prov?? Eller i hur hårt man jobbar? Hur perfekt en ser ut eller hur vackert ens hem är? Jag vet att det inte är så, men ändå så är det så jäkla svårt att applicera den lärdomen i riktiga livet! 

Jag trodde att jag var färdig med att arbeta med detta efter att ha segrat över anorexian. Men tji fick jag! Att vara "perfekt" är tydligen något jag fortfarande strävar efter trots att jag vet att det är ouppnåligt. Trots att jag tycker att det är onödigt..

Jag behöver lära mig att acceptera mig själv i all min underbara ofullständighet! Självförtroende handlar ju faktiskt inte om att tro att man är störst, bäst och vackrast, utan det handlar om att acceptera att man inte är det. Note to myself: perfektion är blott ett luftslott. Glöm aldrig det!


Kommentarer
Postat av: smäm

Känner igen mig i det du skriver från när jag gick i skolan. Strävade efter att vara bäst i allt. Du är absolut inte ensam med att känna som du gör <3 Nu i efterhand har jag lärt mig att jag inte behövde allt och pressen la jag helt på mig själv. Du ska veta att du är fantastisk och kämpa för din egen skull. Glöm inte att ta många pauser med glass.

2016-02-28 @ 18:47:02
URL: http://sarawoodrow.com
Postat av: Sandra

Så fint du har reflekterat och skrivit kring dina känslor. Känner verkligen igen mig!

Svar: Jag tycker att det är lättare att sortera mina tankar och faktiskt komma fram till varför jag känner på ett visst sätt genom att skriva om det. Det må vara lite tråkigt för läsarna att läsa kanske (?) men detta är ändå en plats för mina tankar och så får det förbli! Tack för dina ord. ♥
Linnéa Elisabeth Johansson

2016-03-02 @ 08:39:23
URL: http://atilio.metromode.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: