Au revoir!



Om exakt 32 minuter så sätter jag mig i bilen och reser till Frankrike. Jag ser framemot söta macarons som smälter på tungan, solkyssar, solkyssar och ännu mer solkyssar, hissnande vacker natur och ett Paris jag redan är säker på att jag kommer bli förälskad i.Om ca 2 veckor är jag tillbaka och då kommer jag bjuda på en hel massa bilder från resan! Kram och ha det bra sålänge. Tills vi hörs igen! ♥

Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser

 
Ur dagboken den 12 Juli:

Man kan finna svek och lögner på de lyckligaste av platser. Det gör ont i bröstkorgen och snälla, jag vill inte vara med mer! Mina ögon är alldeles rödgråtna och jag röker cigarett efter cigarett för att bedöva sorgen.
Även om jag inte brukar hålla på med sånt och även om det knappt hjälper.

Smärtan blir ändå outhärdlig så fort jag ser på honom.

Han tassar runt mig och är rädd och jag spottar ut elaka ord efter honom. De träffar hårt, det ser jag. Ångesten lyser genom hans ögon, men jag bryr mig inte. Jag bara låter honom lida medans jag förbannar henne och de två. Jag förbannar att jag är så jävla naiv och att jag inte kan sluta honom trots allt. Trots att hjärtat blöder.

9/7



Det har varit klibbande, kvävande varmt de senaste dagarna. Luften är kvalmig och jag svettas hela tiden. Inte konstigt att jag både har svårt att andas och att sova just nu! Vädret har gjort mig på underligt humör, jag är tung i kroppen och hjärnan är trögare än aldrig förr. Det känns som att blodet rinner alldeles för långsamt i ådrorna.. 

Jag är på ganska dåligt humör, det kan jag erkänna. Men ändå, efter lite begrundan och letande så hittade jag något mer därinne: Nämligen tacksamhet. Hur kan man vara tacksam över obehagligt väder och ett trött huvud undrar ni? Jo jag ska förklara. Om vi tittar två år tillbaka i tiden så hade lite värme varit mitt minsta problem. Då, förr i tiden, så vaknade jag varenda dag med en klump i magen och mörka tankar. Då styrdes jag av självhat och tankar på mat. Min kropp var så nedbruten att jag ständigt frös, trots värmeböljor och solsken. Varenda dag var en kamp och jag räknade timmarna, minuterna, sekunderna tills det äntligen blev natt igen så jag kunde få försvinna in i sömnen och äntligen befrias från den riktiga, så jävla smärtsamma världen i några timmar. För två år sedan ville jag inte ens leva.

Därför är jag obeskrivligt tacksam över att idag, i just denna sekund så är mitt största problem något så trivalt som lite värme. Det handlar inte längre om att kämpa sig genom dag efter dag utan numera är livet simpelt och lätt att leva. Jag har ett endaste pyttelitet problem bleknar ihop till exakt ingenting om man jämför med de massiva, tunga problem som ligger bakom mig. Det är i bland annat sånna här stunder, när jag är grinig över tryckande värme och tillfällig orkelöshet, som jag paradoxalt nog inser att jag är lycklig.