Snurra min jord

 
 
Skolan har satt igång och jag varvar läxor med jobb. 
Det är utmanande och ganska tufft men vet ni vad? I min kropp kan jag numera hitta styrkan som behövs. 
Den lever därinne och sprakar och gnistrar, jag behöver inte ens leta utan den kommer ivrig till mig så fortjag behöver den det minsta lilla
Utmaningar känns inte längre som fuck it I will never finish it anyways utan mer som en uppmaning till att kämpa och jobba och bli stolt när jag klarar det!

Ni vet den där känslan när man har någonting svårt att sätta tänderna i men ändå längtar för att man vet att det är krångligt och svårt men att man kommer att fixa det? Kanske tillochmed med barvur? Den känslan känner jag inför allt jag ställs inför nu.

För första gången på åratal känner jag mig stark.


Hursomhelst har jag haft fullt upp på senaste tiden. Det har varit en massa ritande, igångsättning med årets gymnasiearbete, klasskompisars dumheter, fikastunder, skolarbete, harry potter-maraton, träning och funderande. En hel del tankefragment av inlägg som kanske eller kanske inte dyker upp här inom sinom tid.
Dessutom så hade jag underbara dagar förra helgen. Dagar som jag ser fram emot att berätta om!
Men först ska jag visa lite av vad jag håller på med. Ett illustrationsjobb för Struten! 10 styckna ungar beställdes och jag har tecknat och ritat och pillat för fullt på senaste tiden. På bilden ovan kan ni se glimtar av arbetet  jag har lagt ner. Imorgon ska det dock vara inne och då kan jag äntligen andas ut igen! Även om att illustrera är det roligaste jobbet man kan tänka sig när man tycker om att rita så kan jag känna mig pressad och bli stressad emellanåt. Men det är fortfarande hur jäkla kul som helst!

Jag hoppas att ni har det bra där ute i cybervärlden vänner.
Kram!


i ett iskallt Ikealand

 
 
Utanför dörrarna drar sommaren sin sista suck. Regndroppar faller och himlavalvet ohjälpligt täckt av grått. Hösten är alldeles runt hörnet och jag vet inte hur jag ska ta det. Att vara ett sommarbarn när mörkret faller och höstdepressionen börjar röra på sig innanför revbenen är svårt.

Jag vet inte hur jag ska klara av det.

Ännu finns det ju lite hopp... Dagarna har inte hunnit bli speciellt korta än och naturen kommer snart att brinna i klara färger. Än förknippar jag blöta dagar med mys och inte dödslängtan. Men tanken på att skuggorna och demonerna som gömmer sig i höstrusket snart är här nu, så nära att de nästan kan bita mig i fingrarna om jag sträcker ut handen, gör mig rädd. Helt jäkla vettskrämd!

Tre vita piller varje morgon. De ska hjälpa mig när bristen på ljus får mig att vilja ge upp. Det är vad läkarna har lovat. Jag sväljer ner dem tillsammans med stora klunkar vatten medans jag blundar och hoppas att den beska smaken de lämnar efter sig snart ska försvinna. En i taget, en efter en.

Snälla, låt denna höst bli mer uthärdlig än den förra..?

Jag vill ha mer dramatik, men varje dag är den andra lik...

 
 
 
Jag vill ha passion och eufori. Jag vill älska ohejdbart och gråta tills hjärtat brister. Jag vill att livet ska vara mer än så jävla blasé. 

Fan vad jag är trött på dagar som segar sig förbi i samma havrgrynsgröt-färgade gråa nyans, de har blivit alldeles för många på senaste tiden, jag är trött på att allt är sådär lagom och medelmåttigt och på att det saknas eld i mitt bröst och färger i vardagen.

Frustrationen kliar och svider och irriterar. Någonting måste hända och någonting måste ändras. Att jag skulle säga det här trodde jag aldrig, men jag tycker helt ärligt att det ska bli skönt att skolan startar snart igen.